När mamma såg Sunlight första gången var det kärlek! och henne skulle hon ha!

Och så blev det också. Vi köpte henne till Mikis så hon skulle kunna tävla men Sannis har 0 tävlingsskalle.

När hon låg först bromsade hon för att dom andra skulle komma ikapp, låg hon mitt i klungan blev hon rädd o nervös vilket ofta ledde till galopp och låg hon sist skulle hon ju komma ikapp, tyvärr inte i trav...

Men hon är fin, väldigt fin! En av de finaste hästar jag vet. Och hon är en väldigt bra mamma.

 

När vi hade hästarna i Ersmark var det en tjej som skötte om sannis det enda problemet var att hon trodde att sannis var hennes egen... Hon lärde sannis en massa olater så som att stegra, sparka och vara allmänt oregelig när man red henne för tjejen ifråga tyckte det var coolt när hon gjorde så och för att kunna impa på sina kompisar i stallet. När vi sen sa stopp till det hela sa hon upp våran boxplats och började snacka en massa skit... 

Ett minne jag har med Sannis är då vi var i stugan. Jag o mamma hade just varit ute med Milo och Sannis och skulle rida tillbaka dom till deras bete (längre ner i byn) så jag hoppade upp barbacka på Sannis i bara grimman o mamma på Milo. Allt går bra tills det kör förbi en vit pickup och Sannis drar iväg i världens fart.. jag nyper åt med benen runt hennes mage och håller i mig allt jag kan. Hon springer ändå till betet och jag håller mi kvar till o med i de skarpaste svängarna. Usch så hemskt det var med tanke på att jag var typ 7år.

Men nu när jag tänker på det hela skrattar jag bara. Och kanske är det tack vare det här som jag tycker om monté. :)

2004 fick hon ett föl, min bebis Desoto och bara fem dagar innan hade Jollan fått sitt föl och Jollan var inte så intresserad av fölet men snäll som Sannis är blev hon som en extra mamma och tog hand om båda:)

Eftersom hon inte gick nå bra på travet sålde vi henne 2008 till grannbyn Norum där hon står än idag.

 

 

Bildeeeer:)