Det började med att vi egentligen skulle låna Fappris men när hon kom gick hon lös i transporten och bröt benet så  då fick vi låna Milo ist.

Milo var Krilles häst.

Innan vi fick honom hade han varit i grannbyn, Brednoret hos Westin men dom tyckte inte han var tillräckligt bra eller nå sånt så då kom han till oss ist.

Milo är en sån häst som ena dagen är världens coolaste och inte är rädd för något men andra dagen blir han rädd för allt till o med ett löv.

Det var en gång jag skulle vara med o köra provlopp. Ett skulle jag köra med Milo och ett med Domill för det var egentligen en annan tjej (milos skötare) som behövde provloppen men i värmningen bestämde sig Milo för att han skulle ha en rädd-dag. Så han stack iväg i världens sken med mig i sulkyn, runt o runt o runt längst banan.

Det gick verkligen inte att få stopp på honom så tillslut var det bara för mig att förtsätta driva på honom och pröva få stopp på han lite senare när han lugnat ner sig. När han väl ville lyssna på mig for vi av banan och jag klev ur. Mina ben skakade och jag grät floder, jag var bara 8-9år. Och jag ville aldrig mer köra Milo! Men tjejen som skulle köra han i det ena blev rädd o vägrade så då var det bara för mig att köra båda provloppen med Milo ändå.

Idag är jag tacksam för att mamma "tvingade" upp mig bakom Milo för hade hon inte gjort det vet jag inte om jag skulle ha fortsatt med ponnytrav.
Även fast Milo var krilles häst o jag egentligen inte tyckte om honom med tanke på vad han gjorde är det jag som har tagit rekord med honom så jag antar att Milo tyckte om mig.

När man lastar Milo ska han altid stegra sig en gång innan han kan gå in. Och det är verkligen så. Han stegrar o han tror att han är jättetuff men efter den stegringen går han snällt in i transporten. hahah tokisen!

Här är bilderrrr!